En blogg med biblisk, luthersk, kristen tro
Nu är en ny predikan utlagd för Annandag Påsk 2024, Luk. 24:13-35 Från missmod till brinnande tro (Jag läser en predikan av Staffan Bergman). Den finns både som ljudfil och som text.
Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar I (första årgången, välj uppe till höger på startsidan).
Då vi nu tittat på vad kyrkan inte ska göra, ska vi titta på vad kyrkan bör göra. Vad är kyrkans uppgift? Vad är kyrkan bra för? Vi kan sammanfatta kyrkans uppgift genom att säga att den ska förkunna Guds Ord och förvalta sakramenten. Det är kyrkan bra för! Det är kyrkans uppdrag.
Men Guds Ord och sakramenten svävar inte liksom i luften någonstans långt borta, utan de används för och har sin verkan på de kristna. Kyrkan samlar de kristna till Guds folks gemenskap genom att förvalta nådemedlen. Och kyrkan är inte främst prästerna, kyrkan är inte några andra, utan kyrkan är vi kristna, kyrkan är Guds folk. Vi är på väg till det himmelska målet.
Och på den resan är vi med. Vi är inte passagerare, utan deltagare på den resan. Nu blir det litet mer konkret. Och jag säger att kyrkan ska göra fyra saker som vi enskilda kristna är inblandade i:
I gudstjänsten prisar och tackar vi Gud och vi tar emot Guds gåvor till oss. Det är prästerna som organiserar och leder detta, men alla kristna är deltagare. Jag läste en gång om en kyrka som ordnat ett sommarmöte, och det stod att någonting gjordes av någon eller några i ”publiken”. Men då har det som sker där framme blivit en show, och det ska det inte vara. Vi är alla deltagare, lemmar i Kristi kropp. Vi är i kyrkan för att möta Gud och för att ära honom.
Men vi prisar och tackar Gud inte bara i kyrkan, utan också i hemmet. Vi har andakter i hemmet, vi samlar oss kring Guds ord och bön. Också här kan kyrkan inspirera och hjälpa till, till exempel genom att tipsa om bra andaktsböcker. En klassiker är andaktsboken ”Ord för dagen” av Martin Luther. När detta skrivs finns den främst som E-bok, till exempel på Adlibris och Bokus. Den verkar vara slut som tryckt bok hos utgivaren (BV-förlaget) men den finns fortfarande (2024-01-26) som tryckt bok hos några försäljare . Det finns också olika postillor, där vi naturligtvis rekommenderar de tre som innehåller vår förre kyrkoherde Staffan Bergmans predikningar. (För information, se http://luk.se/LuthTeol.htm)
Lär dem att hålla allt jag har befallt er, sade Jesus. Exempel på hur kyrkan gör detta (det vill säga det görs av prästerna) är predikningar, konfirmationsläsning, sjungandet av psalmer och bibelstudier. Ibland är man i kyrkan, ibland är man på Internet och ibland anordnar man läger. Det sker också genom att de kristna läser Bibeln och goda skrifter i hemmet.
Detta arbete är inte utan svårigheter, det finns motkrafter. Till exempel: Den kristna läran strider delvis mot logiken. Den kristna läran sätter inte människan i centrum, utan Gud. Den kristna läran säger att alla människor är syndare. Detta gillar inte vår kultur som vi lever i. Faran är att vi påverkas av världens synsätt.
Oftast negligeras denna punkt inom den yttre kristenheten. I allmänhet tror många gånger inte ens de kristna att det finns en viss, bestämd lära i Bibeln. Till och med de som menar sig vara konservativa tillåter olika läror inom sin kyrka. Men – som Jesus själv sade – så ska vi kristna hålla allt som Jesus befallt.
Läran är inte vår utan Guds. Han har gett oss uppdraget att hålla fast vid den, helt och hållet. Vi har ingen rätt att stryka eller ta bort detta uppdrag, eftersom det är Gud som gett det. Vi har inte rätt att ge bort det som inte är vårt.
På samma sätt som prästerna arbetar med att bevara de kristna i den sanna läran, så hjälper de de kristna att leva heligt efter Guds bud genom att undervisa. Fienden är vår egen gamla människa, som inte vill foga sig. Men Jesus kallar oss att leva i ständig omvändelse, att leva i bot. Som Luther skrev i sin första tes: Vår Herre och Mästare Jesus Kristus sa ”Omvänd er” och menade att de troende skulle leva hela livet med omvändelse och bättring. Så lever vi i ständig kamp mot synden. Vi begår varje dag många synder, men vi ska inte försvara dem utan kämpa mot dem. En del saker kan gå lätt att lägga bort, men andra kan vara svårare. Men kyrkan inte bara undervisar de kristna mot synden, utan kyrkan gör något också: Ett medel i kampen mot synden är bikten, där vi får nämna synden vid namn, vi tar emot förlåtelse och ber om kraft till bättring.
För det mesta är Guds lag känd av alla människor, men inte alltid. Ibland kämpar vi inte bara mot den gamla människan utan också mot det omgivande samhället som driver en del värderingsfrågor med religiös iver. Så ser vi i vår tid hur man särskilt bekämpar kristendomen i frågor som gäller äktenskap och familj. När det gäller familjen har den kristna synen nästan försvunnit i det moderna samhället. Och nästan ingen försvarar de oföddas rätt till liv.
Man accepterar samboende före äktenskapet och man har också förstört äktenskapet genom att införa vad man kallar samkönade äktenskap. Och inte nog med att de icke-kristnas uppfattningar strider mot Guds vilja, dessutom har de på sin sida fått många kyrkor. Först de liberala, men nu även mer konservativa. Inte bara Svenska kyrkan och Equmenia accepterar detta, utan det får nu finnas även i pingströrelsen. Föreståndaren för den stora filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Niklas Piensoho, lade i höstas (2022) upp en video på Youtube, där han i strid med Bibeln utformat sin textutläggning så att den blivit så att säga mer eller mindre anpassad efter samhällets syn på homosexualitet. Och Evangeliska Frikyrkan utsåg 2020 en arbetsgrupp som skulle arbeta med EFK:s syn på samkönade relationer. Slutrapporten kom nu i maj 2023, och den beskrivs av konservativa som ”oväntat liberal”. (En person jag känner tillhör EFK, och han är upprörd. De som ändrat sig är en minoritet, men de finns i stora inflytelserika församlingar och försöker genomföra sin syn som EFK:s, och de kan mycket väl lyckas. Vi får se. Min vän tycker att det vore rimligare att de som vill införa en ny syn lämnar samfundet, i stället för de som håller fast vid den gamla synen, men det har nytänkarna ingen tanke på att göra!)
Till sist vill jag säga att kyrkan har en stor uppgift i att sprida Guds rike. Detta är en mycket viktig uppgift. Här kan alla kristna bidra och delta, inte bara prästerna, även om de har ett särskilt ansvar. Behovet av evangelisation i Sverige har blivit enormt stort. De kristna är få.
För att sprida kristendomen kan de kristna vittna om kristen tro för andra människor. De kan också regelbundet ge pengar till sin kyrka, för att avlöna präster och sända ut missionärer.
För att sprida Guds rike till de icke-kristna har jag funderat en tid på ett nytt forum, en ny kanal. Denna blogg vänder sig i mångt och mycket till redan kristna, så den är nog inte den lämpligaste formen. Om det därför inte kommer så mycket på bloggen under våren, kan det bero på att jag jobbar på detta andra projekt.
Om vi då sett vad kyrkan är, är frågan vad kyrkan gör. Vad är kyrkans uppgift? Jag sade att vara kristen betyder att vara insatt i ett stort sammanhang. Att vara kristen är att vara en del av något större, att tillhöra den kristna, världsomspännande kyrkan.
Det finns många uppfattningar om vad kyrkan ska vara. Jag skulle här först vilja nämna fem saker som inte är kyrkans uppgift:
Det hindrar naturligtvis inte att vi kristna har roligt. Visst ska vi ha roligt! Men det är inte kyrkans uppgift att producera underhållning eller att alltid vara underhållande. Den glädje som kyrkan vill ge är djupare än den ytliga underhållningen. Det betyder inte att ytlig underhållning är dåligt! Nej, även enkel underhållning är bra i viss utsträckning. Jag gillar själv att skämta och vitsa. Och visst är det fullt möjligt att vi har inslag till exempel på kyrkodagar som är humoristiska och underhållande. Men det är inte ett grundkrav på kyrkan att det ska vara roligt. Det är inte primärt, det tillhör inte kyrkans väsen. Alla saker som är bra är inte kyrkans uppgift. Kyrkan är inte en superlösning på alla behov och önskemål och kyrkan är inte i underhållningsbranschen utan i livräddarbranschen!
Det finns många fantastiskt vackra kyrkor. Fulla av vackra konstverk och gamla fina saker. Tänk bara vilket fantastiskt instrument en riktig orgel är. Det är hantverksteknik av superklass. Och i många kyrkor finns det körer. En del av dessa körer sjunger fantastiskt fint. Ja, de traditionella kyrkorna är goda bärare av kultur.
Men det räcker inte att ha vackra kyrkobyggnader, välklingande orglar och praktfulla körer. Detta är mycket fina saker som jag gärna skulle vilja ha i vår kyrka, men vi har varit för små till sådant. Vi har dock efter vår förmåga något av detta, vi har till exempel vackra mässkläder och fina psalmer. Det vill vi gärna ha som en hyllning till Gud för att det är han som skapat all skönhet. Därför kan vi också ha blommor på altaret. Men denna skönhet är inte där för sin egen skull. Vi går inte i kyrkan i första hand för att uppleva jordisk skönhet. Kyrkan är inte en kulturinstitution eller ett museum.
Den kristna tron vill bringa försoning mellan Gud och människor och också mellan människor. Som Franciskus skriver i sin bön: Herre, gör mig till ett redskap för Din frid och fred. (Franciskus skrev bara ett ord, en böjningsform av ”pax”. På alla språk utom svenska är det samma ord för frid – i hjärtat – och fred – i det yttre. En kristen vill komma med båda.)
Men kyrkans uppdrag är inte att göra samhälleliga insatser, utan andliga genom att människor blir omvända. Som en följd blir deras hjärtan förvandlade av Guds kärlek. Där det händer, där bidrar det till fred mellan människor, dels mellan de kristna, men också i de sammanhang där de kristna befinner sig. De kristna lever i världen, och där ska vi göra goda gärningar och verka för ett gott samhälle. Kyrkan ska uppmuntra de kristna till detta, men ändå säger vi inte att kyrkan arbetar för fred på jorden, utan för frid i hjärtat.
Kristna ska naturligtvis allt efter omständigheterna arbeta för fred på jorden! Det finns många fina exempel på detta. Men en kristen vet också att världen är i den ondes våld och att det inte går att skapa ett himmelrike här på jorden. Här på jorden är tillvaron komplicerad. Så till exempel kan även en kristen delta i försvarskrig utan att det är synd.
Vi vet att Gud har skapat allting. Skapelsen är god, men den är hotad. Miljöförstöringen är påtaglig. Människan drivs av sin egoism att bedriva rovdrift på skapelsens tillgångar.
Ni förstår redan vad jag tänker säga på den här punkten: En kristen gör vad han kan för att leva på ett gott sätt avseende miljön. En kristen vet att han är förvaltare i skapelsen och inte ägare. Kristna arbetar för en bra miljö – ja! – men detta hör till de goda gärningarnas område. Dessutom ska vi tänka på att Bibeln inte heller på detta område innehåller några anvisningar, utan att detta arbete grundar sig på förnuftet. Det betyder att det är möjligt att kristna kan ha olika syn på sådana här frågor. Kyrkan är inte en miljöorganisation och driver ingen särskild miljöpolitik. Men visst är det viktigt att bry sig om miljön!
Välgörenhet är bra och bibliskt. En kristen ska gärna hjälpa andra människor. Men inom det här arbetet är det faktiskt möjligt att en kyrka är aktiv som kyrka. Det är inte bara enskilda kristna som hjälper sådana som har det svårt, utan även en kyrka kan göra det, även om det då är i ett kristet sammanhang. Det görs för att kunna nå människor med evangelium.
Lägg nu märke till att alla dessa fem saker är bra och viktiga saker, men de är inte kyrkans väsen eller grunduppgift.
Fortsättning följer.
Fortsättning från föregående post. Detta blir sista posten i år, så fortsätter vi nästa år.
Mot slutet av förra posten där jag skriver om vad det innebär att kyrkan är apostolisk skrev jag två meningar som jag vill utveckla mera denna gång:
Den kyrka som vill hålla sig till trosbekännelsens kyrka tar emot allt Guds ord och bryr sig inte om vad folk säger, bryr sig inte om vad som är populärt i samhället. – – – För att vara apostolisk måste därför kyrkan i alla tider bevara Guds ord och ta avstånd från de falska profeterna.
Kyrkan ska alltså inte lyssna till falska profeter. Hur ska man göra när man tar avstånd från dem? Jo, kyrkan ska inte ha gemenskap med dem. Kyrkan ska driva ut dem ur sin gemenskap eller lämna den falska kyrkan. För församlingen/de kristna/den kristna kyrkan är inte bunden till någon viss plats eller någon särskild stat. I GT rådde ett statskyrkosystem, men det finns inga sådana föreskrifter i NT. I GT var kyrkan geografiskt bestämd, det var det utlovade landet Israel. Därför sade Gud till Israels folk:
Ni står nu i begrepp att gå över Jordan för att komma in i och ta i besittning det land som Herren, er Gud, ger er. När ni tagit det i besittning och bor där, skall ni vara noga med att följa alla de stadgar och rådslut som jag i dag förelägger er.
Detta är de stadgar och föreskrifter som ni skall vara noga med att följa i det land, som Herren, dina fäders Gud, har gett dig till besittning, så länge ni lever på jorden. Ni skall i grund förstöra alla de platser där de folk som ni fördriver har tillbett sina gudar, på höga berg och höjder eller under lummiga träd. Ni skall bryta ner deras altaren, slå sönder deras stoder och bränna upp deras aseror i eld, hugga ner deras avgudabilder och utplåna deras namn från sådana platser. (5 Mos. 11:31 – 12:3) (En asera är en påle som helgats åt fruktbarhetsgudinann Asera.)
Men vi kristna har i nya förbundet inte någon egen stat. Vi lever i olika länder och behöver iaktta religionsfrihet. Vi får lära oss att leva med människor som tror annorlunda och på det sättet ska vi vara toleranta mot alla slag av diverse religioner i samhället. Men i kyrkan ska vi inte vara toleranta! Och eftersom den gammaltestamentliga kyrkan var bunden till landet Israel sade Gud till dem:
Du skall förgöra alla de folk som Herren, din Gud, ger dig. Du skall inte visa dem någon skonsamhet. Och du skall inte tjäna deras gudar, ty det skulle bli en snara för dig.
(5 Mos. 7:16)
Så de andra folkslagen skulle dödas eller drivas bort. I landet Israel fick inte finnas några som inte trodde på Gud. Allt folket skulle tjäna endast Gud. Därför sade Gud:
Men den [falska] profeten eller den som har drömsyner skall dödas. (5 Mos. 13:5)
En del människor reagerar starkt på detta och tar avstånd från en så elak Gud, som man tycker. Men vi behöver förstå hur farligt det är att överge Gud. Vår tids människor tar ofta alldeles för lätt på frågan om Gud. Man tror att den fysiska döden är det farligaste för en människa, när det i själva verket är den andliga döden som är riktigt farlig. Även för oss människor idag, är frågan om Gud en fråga om liv och död.
Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. (Rom. 6:23)
Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. (Matt. 7:14)
Att den synliga kyrkan i nya förbundet ska vara apostolisk, innebär en skillnad mot det gamla förbundets kyrka. Då skulle den falske profeten dödas. I den apostoliska kyrkan är det inte så, utan man tillämpar det som med ett litet gammaldags ord kallas kyrkotukt. Vad betyder det ordet? Låt oss titta litet närmare på det.
SAOB, som är en utförlig ordbok, definierade år 2009 ordet tukt så: (bibringande av) (upp)fostran l. undervisning; ofta med inbegrepp av stränghet l. hårdhet som krävs (l. anses krävas) för att uppnå (ngns) lydnad
Så att tillämpa kyrkotukt innebär att man på ett bestämt sätt upprätthåller att kyrkan är apostolisk. I sankt Matteus artonde kapitel undervisar Jesus om hur kyrkan ska göra med dem som inte vill följa Guds Ord:
Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. (Matt. 18:17)
Hedning = Ordet finns i GT och betyder i grund och botten helt enkelt och sakligt en person som tillhör ett annat folk än Israels folk. Väldigt ofta har det därför en klang av ”otroende människor”.
Publikan = Tulltjänsteman. Ordstammen förekommer inte GT men i 1 Mackabeerboken, där det talas om att indrivning av vissa avgifter ska upphöra. I evangelierna förekommer ordet många gånger om judar som arbetade som tullare och drev in tullen åt romarna och därför ansågs närmast som landsförrädare.
Att hålla någon för en ”hedning och publikan” innebär alltså att man inte har kristen gemenskap med dem. De är utanför den kristna församlingen.
Men de kristna lever ju i världen men inte av världen. Därför skriver aposteln Paulus: I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. Jag menade inte alla otuktiga här i världen … Då måste ni ju lämna världen … Driv ut ifrån er den som är ond!
(1 Kor. 5:9 ff.)
Så när kyrkan strider för att vara apostolisk, ska vi inte använda våld. Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. (2 Kor. 10:3) Kyrkans vapen är Guds Ord.
Så vill jag för det fjärde framhålla att den kristna kyrkan är apostolisk. Det innebär att den följer apostlarna. Ordet ”apostolisk” – som de allmänkyrkliga trosbekännelserna säger att kyrkan är – finns inte i NT, och så klart inte i GT. Hur följer man då apostlarna? Naturligtvis följer man deras ord, deras lära. Att vara kristen är att tro på apostlarnas ord. Jesus sade: Men inte bara för dem [apostlarna] ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. (Joh. 17: 20)
Så ser vi att grunden till kyrkan är att tro på Jesus och att han kommer genom apostlarnas ord. Att bekänna att kyrkan är apostolisk är ett erkännande av apostlarnas skrifter, Nya Testamentet, som rättesnöre.
Men att kyrkan ska ta emot Guds Ord, det står inte så högt i kurs nu förtiden. Människorna vill ofta tro litet som de vill i stället, man följer med tidsandan, även om man kanske inte alltid uttrycker det så eller förstår att det är det man gör. Men om man jämför den allmänna samhällsutvecklingen med förändringens vindar bland de kristna, ser man snabbt att teologerna med viss fördröjning ofta följer tidsandan.
Men jag vill säga: Den kyrka som vill hålla sig till trosbekännelsens kyrka tar emot allt Guds ord och bryr sig inte om vad folk säger, bryr sig inte om vad som är populärt i samhället. (Det kan vara bra saker eller dåliga saker. För tvåhundra år sedan kom existentialismen, sedan kom hembygden och Fädernas kyrka, för femtio år sedan var det solidaritet med de fattiga, så kom miljöfrågorna, HBTQ och klimatkrisen. Min poäng är att dessa idéer – bra eller dåliga! – inte ska få förändra den kristna tron.) De kristna ska göra som sankt Judas skriver i sitt brev: Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.
Eller som profeten Jesaja sade:
Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet,
och ni som inte har pengar,
kom hit och köp säd och ät.
Ja, kom hit och köp säd utan pengar
och för intet både vin och mjölk.
Varför ger ni ut pengar för det som inte är bröd,
era inkomster för det som inte kan mätta?
Hör på mig, så skall ni få äta gott
och njuta av utsökt mat.
Böj ert öra hit och kom till mig!
Hör, så får er själ leva! (Jes. 55:1ff.)
Detta är det grundläggande i att vara kristen: Att följa det Gud säger, att följa Guds Ord som vi har i Bibeln.
Eller som Mose profeterade om Messias:
En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag själv utkräva det av honom.
Men den profet som är så förmäten att han talar i mitt namn vad jag inte har befallt honom tala, eller som talar i andra gudars namn, den profeten skall dö. (5 Mos. 18:18ff.)
Guds folk tar emot allt Guds ord. Kyrkan har alltid varit bunden av Guds ord:
Och nu Israel, lyssna till de stadgar och föreskrifter som jag [Mose] vill lära er att följa, så att ni må leva och komma in i och ta i besittning det land som Herren, era fäders Gud, vill ge er. Ni skall inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herrens, er Guds, bud som jag ger er. (5 Mos. 4:1f.)
Allt vad jag befaller er skall ni vara noga med att följa. Du skall inte lägga något till det och inte ta något därifrån.
(5 Mos. 12:32)
Och det är på samma sätt i det nya förbundet. För hur skulle det kunna vara annorlunda?
Jag [Jesus] har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:18ff.)
Det Gud talar och säger till kyrkan och alla människor, det är ingen småsak. Guds ord handlar om liv och död. Och grunden är att lyssna till det Gud säger:
Lägg på hjärtat alla de ord som jag [Mose] i dag gör till vittnen mot er, så att ni befaller era barn att hålla fast vid och följa alla ord i denna lag. Ty detta är inte ett tomt ord för er, det gäller ert liv. (5 Mos. 32:45 f.)
Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.” (1 Mos. 2:16 f.)
Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
(Joh. 3:16)
För att vara apostolisk måste därför kyrkan i alla tider bevara Guds ord och ta avstånd från de falska profeterna:
[Du skall] inte lyssna på den [falska] profetens ord
(5 Mos. 13:3)
Akta er för de falska profeterna!
(Matt. 7:15) Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.
(Rom. 16:17 f.)
Mer om detta i nästa post.
Trosbekännelsen säger också att kyrkan är allmännelig. Ordet som översatts med allmännelig har vi som låneord, det är vårt svenska ord ”katolsk” eller som det skrivs på grekiska: καθολικὴ. På svenska och andra språk har katolsk tyvärr kommit att betyda samma som ”romersk-katolsk”. Men är det någon kyrka som skulle kalla sig katolsk, så är det våra lutherska kyrkor! Ordet betyder allmän, universell eller i enlighet med helheten, och eftersom vi håller fast vid den allmänna kristna tron är vår tro alltså katolsk.
Ordet katolsk finns varken i NT eller GT, men det finns i både GT och NT ett närbesläktat ord som betonar helheten, till exempel: Stora rådet kallade in Petrus och Johannes och förbjöd dem att över huvud taget [helt och hållet] tala eller undervisa i Jesu namn. (Apg. 4:18)
Men vad betyder då själva ordet katolsk? Den förste vi känner till som skrev att kyrkan är katolsk var Ignatius av Antiochia (han led martyrdöden omkring år 107). Han skrev ett brev till församlingen i Smyrna, och jag tänkte citera kapitel 8. Kapitlet är mycket kort:
Alla ska följa [lyda] biskopen, såsom Jesus följer Fadern, och presbyteriet såsom apostlarna och diakonerna som Guds befallning. Ingen må göra något som hör till församlingen utan biskopens samtycke. Må blott den eukaristi anses riktig som leds av biskopen eller den han utser. Där biskopen är, där ska folket vara, såsom överallt där Kristus Jesus är, där är den katolska kyrkan. Det är inte tillåtet att vare sig döpa eller att hålla kärleksmåltid utan biskopen, utan det som han godkänner, det behagar Gud, så att allt som görs är rätt och riktigt.
Så ser vi här hur katolsk verkligen betyder allomfattande, universell.
Ett annat ställe där det står att kyrkan är katolsk är från den lilla skriften Församlingens i Smyrna rundbrev om den helige Polykarpus’ martyrdöd, skrivet år 168. Den inledande önskningen lyder:
Från Guds församling som är belägen i Smyrna till Guds församling i Philomelium och till alla dem [de församlingar] som hör till den heliga, katolska kyrkan på varje ort: Nåd, frid och kärlek ifrån Gud, Fadern och vår Herre Jesus Kristus i fullt mått.
Också här ser vi hur ordet katolsk betonar helheten, att alla församlingar till hör den allomfattande kyrkan.
Kyrkan i trosbekännelsen är något vi tror på. Endast den osynliga kyrkan är en enda. Den är naturligtvis också fullkomligt helig, allmännelig och apostolisk. Men hur hänger detta ihop med vår kyrka, som ju är en synlig kyrka? Jo, ekklesía innefattar båda sidor. Som vi minns församlades Guds ekklesía vid berget Horeb, och det var ju synligt och konkret. Guds folk i GT är synligt och konkret, och i NT syftar också ekklesía i allmänhet på något synligt, på en församling eller flera församlingar. Men till exempel i Efesierbrevets femte kapitel skymtar den osynliga kyrkan fram: Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat kyrkan och offrat sig för den… Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den, så som Kristus gör med kyrkan. Eller i Kolosserbrevet: Han [Guds älskade Son] är huvudet för sin kropp, kyrkan.
Så när vi säger att kyrkan är helig, så är det ett faktum om Kristi kropp och för oss kristna är det det som vi ska leva efter.
Vi går nu vidare och tittar på trosbekännelsens kyrka. Jag vill säga fyra saker om den kyrka som en kristen lever i. Det är de fyra sakerna som sägs i nicenska trosbekännelsen:
Den kristna kyrkan – ekklesía – är Guds folk. Det är en fortsättning på GT och det bara finns ett enda gudsfolk, inte två. Jesus säger: Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde. (Joh. 10:16) Och sankt Paulus säger: Ty Israel [Guds folk] är inte alla som kommer från Israel [patriarken Jakob],och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. – – – Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande. (Rom. 9:6-8)
Det finns alltså bara ett gudsfolk genom alla tider. De blir i alla tider rättfärdiga genom tron: Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. (Rom. 4:3/1 Mos. 15:6) Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig. (Hebr. 11:4) Att det bara finns ett enda gudsfolk har jag skrivit om i min bloggserie om Gamla och nya förbundet.
Guds folk, det är kyrkan det. Den har funnits sedan Adam och Eva. Det finns ju bara en kyrka. Gud utvalde så småningom Israels folk och slöt ett förbund med dem. Guds folk är utvalt, utkorat, på grund av hans nåd.
Kyrkan består av alla kristna, av alla troende. Kyrkan är inte bara prästerna eller ”några andra”. Alla kristna har tillsammans kyrkans rättigheter och uppgifter. En del av det gör prästerna, men de gör det på kyrkans vägnar.
Ordet helig betyder enligt Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) om person (l. ängel) som står i så nära förbindelse med Gud att hans väsen o. egenskaper fått en större l. mindre likhet med Guds; ostrafflig, rättfärdig; Det betyder alltså att vara lik Gud, att vara fullkomlig.
En kristen lever varje dag som en del av kyrkan, och kyrkan är helig. Sankt Petrus skriver till de kristna: Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar. (1 Petr. 2:9) När Petrus säger att de kristna är ett heligt folk, så är det ett citat från Andra Moseboks nittonde kapitel, när Israelerna samlats vid berget Horeb: Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom, för hela jorden är min. Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du [Mose] ska tala till Israels barn.
Så säger även Petrus att kyrkan är en enda, att det är samma gudsfolk i gamla förbundet som i det nya. Han knyter ihop folket som fick lagen med det folk som följer Jesus. Det är samma folk. Det var alltså våra andliga förfäder som stod vid berget Horeb. (Hur tokig är inte termen ”ersättningsteologi”!)
Och detta folk, denna församling, denna kyrka är helig. Aposteln Paulus inleder ofta sina brev med att påminna de kristna om att de är heliga: Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. Här ser vi också varför kyrkan är helig: De kristna är kallade av Gud. Eller som han skriver i inledningen till efesierbrevet: Liksom han [Gud Fader] innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom [Kristus] för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. Så ser vi att vi är heliga och fläckfria inför Gud. Med ett annat ord: Vi är rättfärdiga! Kyrkans helighet består i att hon är rättfärdig. Som Paulus skriver till kolosserna: Också er har han [Guds Son] nu försonat med sig, när han i sin jordiska kropp led döden. Han vill låta er träda fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga.
Och naturligtvis måste jag här också citera det kända stället från efesierbrevet 5:25-27 som talar om hur det går till att kyrkan blir helig:
Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara. (Folkbibeln) Ni män skall älska era hustrur, så som Kristus älskade Kyrkan och gav sitt liv för henne. Han helgar henne och renar henne med vattnets bad, i kraft av Ordet, för att kunna ställa fram Kyrkan som sin brud, strålande, utan fläck eller rynka eller annan brist. Helig och ofläckad skulle hon vara. (Bo Giertz översättning).
Sedan vi nu tittat på det svenska ordet kyrka, ska vi gå in litet till på det grekiska ordet ekklesía. Vad betyder det, varifrån kommer det? Det består av två delar, kan vi säga: ”ek” som betyder ”ut” eller ”ur” (jämför export och eksem) och ”klesía” som kommer av ett grekiskt verb ”kaléo”, som betyder kalla. (Det kan man väl se, att det svenska ordet har samma ursprung som det grekiska?) Betydelsen blir alltså: De som kallats ut det vill säga kallats ut från andra människor, de har samlats. Det är en särskild grupp av människor, som det svenska ordet församling.
Men det är inte alltid som ordens etymologi (var de kommer från) helt riktigt visar vad orden betyder. När det gäller att ta reda på vad de grekiska teologiska orden i NT betyder, så är det en viktig källa till kunskap att se om ordet används i GT. Jamen, GT skrevs ju på hebreiska, inte på grekiska, säger någon. Och naturligtvis är det så. Men, den grekiska översättningen av GT Septuaginta är här viktig (den gjordes omkring 200 år före Kristus av judar i Alexandria). Den var mycket spridd och lästes flitigt av judarna och sedan av de kristna. (De skriftlärda kunde läsa GT på hebreiska, men alla var ju inte skriftlärda.) I synagogan förelästes Skriften på hebreiska, så nog förstod man hebreiska, men språket som alla kunde göra sig förstådda med ”den tidens engelska” var grekiska.
Ja, grekiska var ett världsspråk. Det blev det genom att den makedonske kungasonen Alexander erövrade ett jätterike. Så blev han Alexander den store. Han blev kung vid tjugo års ålder år 336 f. Kr. och dog som 32-åring år 323 f. Kr i Babylon. Låt oss titta på en karta[1] över Alexander den stores rike, hur det såg ut efter hans död. Hans rike delades då upp på fyra generaler, och därför är det fyra färger, grön, orange, blå och gul. (I väster kan man också se det begynnande romarriket – ljusblått – och riket Karthago – lila.):
Från väster till öster är det ungefär 500 mil i detta jätterike. Tre gånger så långt som Sverige. Och i detta rike var den grekiska som Nya Testamentet skrevs på – den kallas Koiné (uttalas kojn´ä) – förvaltnings- och kulturspråk.
När Alexander den store dog, så delades hans rike upp mellan hans generaler, och de talade ju alla grekiska. Så fortsatte Koine-grekiskan att vara det viktigaste språket i detta enorma område. (Dessutom fanns det folkspråk också, till exempel egyptiska i den blåa delen, arameiska i den gula.)
Även när sedan romarna styrde, se kartan[2],
så användes fortfarande grekiska i det som varit Alexander den stores rike (ungefär det som senare blev Öst-Rom). Pontius Pilatus skrev också det anslag som sattes upp på korset på hebreiska, grekiska och latin. Hebreiska var de skriftlärdes och stora rådets språk, antar jag att man skulle kunna beskriva det som, och latin var ju romarnas språk, men Pilatus skrev alltså även på grekiska. Så ser vi hur spridd grekiskan var. Och även i den latinska delen, i den västra delen av Romarriket, användes en hel del grekiska. Marcus Aurelius, Suetonius och Julius Caesar skrev vissa av sina verk på grekiska, säger Wikipedia. Och har ni tänkt på att Romarbrevet, brevet till den kristna församlingen i Rom, skrevs på grekiska?
Så, ett gott skäl att lära sig koiné-grekiska är inte bara NT, utan också Septuaginta. Där används ofta ordet ekklesía eller avledningar av det. Vi kan titta till exempel på Femte Mosebok 4:10 där det står i Septuaginta om hur Mose stod inför Herren Gud vid berget Horeb ”på ekklesíans dag”, på den dag folket samlades. I Folkbibeln står det därefter: ”Samla (ekklesíason) folket till mig, jag vill låta dem höra mina ord, och de skall lära sig dem så att de fruktar mig så länge de lever på jorden, och de skall lära sina barn dem.” Det var ju här, när det judiska folket fick Tio Guds bud och Mose lag som det gamla förbundet definierades.
”Ekklesía” kan beteckna en ”församling”, vilken som helst, men när Gud kallar samman en församling är det förbundsfolket, dem som Gud kallat och församlat. Se till exempel när Josua gått in i det utlovade landet, då högtidlighölls förbundet och det står: Inte ett ord av allt det som Mose hade befallt underlät Josua att läsa upp inför Israels hela församling med kvinnor och barn och de främlingar som följde dem. (Jos. 8:35) Och kung David säger: Jag hatar de ondas församling (ekklesía) och sitter inte hos de gudlösa.(Ps. 26:5), men han säger också: Jag ska förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen (ekklesía) ska jag lovsjunga dig. (Ps. 22:23)
Och likadant är det ju med vårt ord församling. Det kan vara en grupp människor i allmänhet. Man kan till exempel säga En folkvald församling representerar folket. Men det allra vanligaste användandet av ordet församling är om den kristna församlingen, de som kallats ut ur världen till att vara hans eget folk, förbundsfolket.
När den kristna kyrkan benämns ekklesía i NT, knyter det an till GT. Det betyder att de kristna är fortsättningen på Guds folk, judafolket, dem som han församlade vid Horebs berg.
[1] Av Captain_Blood – Eget arbete; The Macedonian Empire, 336-323 B.C. AND Kingdoms of the Diadochi in 301 BC and 200 BC. Historical Atlas by William R. Shepherd, 1911. Courtesy of the University of Texas Libraries, The University of Texas at Austin., CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=531504
[2] By Tataryn – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19625326
Varje söndag använder vi ordet ”kyrka”. Det står i den apostoliska trosbekännelsen: Jag tror ock på … en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund. Och i den nicenska trosbekännelsen, som vi vanligen använder om söndagarna, bekänner vi: Jag tror på … på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Så, här i våra trosbekännelser möter vi kyrkan. Den är en enda, den är helig, och den är allmännelig. Och enligt nicenum är den också apostolisk. Vi återkommer till dessa fyra ord litet längre fram. Men vad är då denna kristna kyrka? Vi börjar med att titta på själva ordet kyrka. Det kommer rent språkligt brukar man säga av det grekiska adjektivet kyriaké (κυριακή) vars rot vi kan känna igen i Kyrie eleison (Herre förbarma dig).Det betyder alltså ungefär Det som hänger ihop med Herren eller Det som tillhör Herren. När vi sedan använder ordet ”kyrka” i dagligt tal, så kan det betyda litet olika saker. Jag vill nu ta tre olika meningar med ordet ”kyrka”, där det betyder olika saker: På medeltiden fanns det mer än hundra kyrkor på Gotland (kyrkobyggnad) Kyrkan måste ta sitt ansvar för prästutbildningen (en organisation) Gud är närvarande hos sin kyrka genom alla tider (de kristna, Guds folk)Men var kommer ordet kyrka ifrån? Det går ju tillbaka på ett grekiskt ord, så först går vi till Bibeln. Men där hittar vi inte ordet kyriaké. Och i trosbekännelserna hittar vi inte heller kyriaké! Men det är ju i trosbekännelsen som det står kyrka, så det är där vi ska se efter. Det ord som översätts med kyrka är ekklesía (ἐκκλησία). Lägg märke till hur betoningen på det grekiska ordet skiljer sig från det latinska ecclésia (som har betoningen mitt i ordet, på det andra e:et).I Bibeln används också ekklesía och det översätts till svenska ofta traditionellt med församling. Men i trosbekännelsen har det blivit ”kyrka”. Det är ju litet förbryllande, litet konstigt. Så låt oss titta litet närmare på dessa två ord, kyrka och församling. Vad betyder ordet kyrka jämfört med församling? Kan de bytas ut mot varandra? På medeltiden fanns det mer än hundra församlingar på Gotland (nej, det är inte samma sak som kyrkobyggnader) Församlingen måste ta sitt ansvar för prästutbildningen (nja, fortfarande en organisation som ‘kyrka’, men inte helheten) Gud är närvarande hos sin församling genom alla tider (nja, när vi menar de kristna, Guds folk, passar ordet kyrka bättre)Vilket ord är bäst som översättning av ekklesía (ἐκκλησία), kyrka (som kan anses beteckna helheten eller en byggnad) eller församling (som ofta betecknar en del, en mindre sammanslutning)? Citaten här är ur Folkbibeln. Samma dag bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien. (Apg. 8:1) Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. (Apg. 20:28) Jag och alla bröderna som är hos mig hälsar församlingarna i Galatien. (Gal 1:2) Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling. (Matt. 16:18)Den här sista versen är intressant, tycker jag. Trots att stället talar om helheten, så har de svenska biblarna av tradition översatt med ”församling”. (Karl den XII:s bibel, Normalupplagan från 1883, 1917 års översättning och Hedegårds NT.) Också Folkbibeln skriver som vi ser ”församling”. Men den statliga bibelöversättningen Bibel 2000 översätter på den klippan ska jag bygga min kyrka. Och så hänvisar de till sin uppslagsdel, där de skriver: När det grekiska ordet (ekklesía) syftar på alla kristna som Guds folk, utan rumslig eller tidslig begränsning, har det återgetts med ”kyrka”. Detta tycker jag är bra skrivet. Av och till kritiserar jag Bibel 2000 för allvarliga misstag, och det kommer jag fortsätta att göra, men just här skriver de något bra. (Även om de strax intill, alldeles i närheten, tar alldeles miste och menar att det är Petrus som är klippan…)Så, i Bibeln, när ekklesía används, så är det en god översättning att använda kyrka för helheten och församling för den lokala gruppen, delen. För ordet betyder bådadera, både den osynliga kyrkan (den andliga gemenskapen överallt genom alla tider) och den synliga kyrkan (där vi vanligen använder ordet kyrka för helheten och församling för delen). Att överbetona helheten, det övergripande, det gör man till exempel i påvedömet. De menar ju att det är påven som är själva kyrkan och att allt kommer från honom. Andra diket är att överbetona lokalförsamlingen. Jag tänker inte gå djupare i detta, men det finns i USA – och i USA finns det många lutheraner – lutherska församlingar som menar att man av teologiska skäl inte kan eller ska ha en kyrka (kyrkoorganisation). Några av dem har därför gått ihop i en missionsförening (ULMA). Och det är av liknande skäl som Missourisynoden heter just Missourisynoden och inte ”kyrka”.
Årets kyrkodagar (2023) hade som tema Att leva som kristen. Som en del av detta höll jag ett föredrag med titeln Den kristne och kyrkan, och detta föredrag tänkte jag här dela bit för bit med er bloggläsare.
Vad är det grundläggande med att vara kristen? Ofta svarar vi ”Att tro på Gud”, och det är ju alldeles sant. Man blir kristen genom att komma till tro på Gud. Jag vill naturligtvis inte säga något mot detta grundläggande faktum, inte alls. Det är verkligen så att tron är fullständigt avgörande för att bli och vara en kristen. Men att vara kristen, att tro på Gud, innebär och medför så mycket. Ty att vara kristen betyder att vara insatt i ett stort sammanhang. Det är sant att tron är personlig. Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh. 3:16) Men vi får akta oss så att tron inte blir en privatsak! Var och en måste tro själv, ja. Men Gud vill inte att vi ska tro ensamma.
Här vill jag ta upp en detalj med det svenska språket. Många gör inte i vardagligt språk någon tydlig skillnad mellan ”själv” och ”ensam”, utan de kan säga Ska du gå själv till bussen? med samma betydelse som Ska du gå ensam till bussen?
Men om vi är litet noggranna, så betyder ‘själv’ ungefär ‘för egen maskin’ eller ‘av egen kraft’ och det kan även vara något man gör tillsammans med andra, trots att man inte är ensam. De två frågorna betyder olika saker.
Ska du gå själv till bussen? En del kan tänka sig att man kan svara: Nej, Peter följer mig (så får jag sällskap). Ett formellt korrekt svar är i stället till exempel Nej, jag hoppas att du ska skjutsa mig (för jag klarar inte att gå med mina svaga ben).
Så: Var och en måste tro själv, ja. Men Gud vill inte att vi ska tro ensamma.
Att vara kristen är att vara en del av något större. Jesus sade: Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. (Joh. 15:5) Att bära frukt, det är att göra goda gärningar, och det kallar vi helgelsen, som Sten talade om tidigare idag. Och i bibelordet ser vi vad som är förutsättningen och sammanhanget för att bära frukt: Att vara en del av vinstocken, av vinträdet.
En annan bild för samma sammanhang använder sankt Paulus i romarbrevet, där han talar om olivträdet och grenarna. Om roten (Kristus) är helig, är grenarna (de kristna) heliga. Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem… (Rom. 11:16f.)
För att kunna bära frukt behöver grenen sitta fast i trädet, annars dör grenen snart. Och en tredje bild är den mänskliga kroppen, till exempel i andra korintierbrevet: Ni är Kristi kropp och var för sig lemmar. (1 Kor. 12:27)
Vinstocken, olivträdet och kroppen, det är tre uttryck för det som en kristen alltså alltid är en del av och lever sitt liv i, det som är helt grundläggande för att vara kristen. Vi brukar ofta kalla det kyrkan.
Jag vill hålla mitt föredrag om den kristne och kyrkan genom att nu först titta närmare på vad kyrkan är.
stpauli.live 